Peersson

Livet består av rätt mycket väntan och längtan, i veckan så väntar och längtar jag efter bebisen som skall titta ut denna vecka. Jag vet att det är ett snitt planerat och att det är sagt att innan fredag kommer h*n att ha tittat ut i den stora världen. Jag är nästan 100% på att det är en liten flicka, men det är sånt som jag får vänta på för att få bekfräftat.

Jag längtar även efter helgen, det är motorveckan och det känns sjukt konstigt att vi inte är på plats redan. Men älsk har skolan och det är inget han kan styra över. Så vi får åka till lycksele på torsdag i stället, men vi ska nog överleva ändå, det är ju helgen som är den bästa. :)

Nu ska jag sätta igång att göra dagens syslor så att jag vågar släppa in gästerna med gott samvete, ska ta hand om tvättberget, renbädda sängen och städa toan. Sedan blir det nog en sväng med snabeldraken i köket för jag tror bestämt att lilla A har lämnat kvar halva sin majs på golvet. :)

One day left.... ;)

Nu var vardagen tillbaks för oss båda, och jag kan berätta att det var mycket lättare att stiga upp när älsk också var tvungen att stiga upp. När han åkte iväg på skolan låg jag var i sängen för att dra mig en stund, sedan steg jag upp för att fika och göra mig iordning inför dagens jobb. Jag ska åka om ca 45 minuter så nu sitter jag här och äter vattenmelon i väntan på att tiden skall gå. Fast jag tror bestämt att jag ska göra mig klar och åka på apoteket för att inhandla compeed munsårsplåster, har hört att dem ska fungera men har dock aldrig testat dem själv så det är väl på tiden då.  Vill inte se ut som ett missfoster i helgen ju. :)

I dag ska jag ringa ett roligt samtal... Och jag hoppas att planerna går i lås, precis så där perfekt som jag drömmer om. :)

Nej, dags att sätta fart.

Är så förtvivlad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, hur ska jag någonsin kunna se människan i ögonen igen!? Varför sitta och säga en sak och sedan göra en annan sak? Varför ska vissa behöva plåga sig själva för att de inte vågar säga emot? Nej, nu får det vara nog....

Den trevliga Emma som tidigare försökt trots sina misstankar (som nu bekräftats) tänker inte fortsätta att försöka. Kosta vad det kosta vill, men jag orkar inte se eländet....

Nu var tatueringen äntligen på plats, det kändes ungefär som jag minns det sedan förra gången. :) Men något jag inte kan förstå är att när man går ut från tatueringsstudion väldigt nöjd över det ny gaddade på armen så känner jag genast att jag håller på att läängta ihjäl mig till nästa gång. Jag trodde att behovet skulle stillas för en stund men tydligen inte. Så Nej, det är inte långt bort tills nästa tatuering. Det får nog bli efter sommaren, då ska jag banne mig ta med mig vännen för jag såg på henne idag att hon blev riktigt sugen. :)

Här har ni då iaf en bild på tatueringen, det står "Never give up" detta är något som jag känner passar alldeles utmärkt eftersom att jag har gått igenom en hel del svårigheter med bland annat cystor, äggstockar, halsmandlar och genomgått 3 operationer på mindre än två år samtidigt som jag mått riktigt dåligt över allt detta har jag kämpat mig igenom en universitetsutbildning som jag alldeles strax är klar med. :) Jag kan inte säga annat än att jag är STOLT över mig själv...