Peersson

... få skriva av mig..

Jag har ett yttre och en attityd som kan få mig att verka stark, men innerst inne så är jag en riktig mes.
Jag klarar inte utav att säga ifrån till någon. När jag blir arg eller tycker att saker och ting är fel så kan jag inte säga ifrån, utan i stället börjar jag gråta. Så i stället för att börja gråta i klassrummet, eller bland kompisar så biter jag ihop och tar skiten. Vilket är fel.

Det känns frukatnsvärt jobbigt att inte kunna säga någonting. jag sitter där och hoppas på att någon ska säga det jag tänker, men ingen verkar inte vara tankeläsare, tyvärr. Mina vänner som känner mig vet mycket väl om mitt problem. Oftast när jag stött på en sådan här situation som jag vart med om nu så är det Erik, Mamma, Malin eller Jenny Som får höra en utläggning. Det känns så fel, känns nästan som de blir less på mitt gnäll, men hos dem vågar jag verkligen gråta ut. Jag behöver inte berätta varför jag är lessen utan i deras famnar kan jag gråta utan att behöva förklara. de förstår mig ändå.

Jag önskar att jag kunde "växa upp" och bli starkare, för det finns en gräns hur mycket man ska orka, den gränsen är nådd för längsen. Man ska inte behöva gå med en klump i magen. man ska inte behöva somna med tårarna på kinden. Men om det nu är som dessa människor väger att vi är vänner så ska dom då verkligen inte få en att känna så här.