Tårarna bara rinner...
Jaa, det går inte att få stopp på dem.
För ca 1år och 2månader sedan så fick min kompis ett tråkigt besked, hon hade fått en tumör i ögat och det har vart fruktansvärt jobbigt för henne, hennes familj, ja alla hennes nära. Detta tråkiga besked fick hon dagen innan hon fyllde 18, det blev en stel födelsedag med många tårar, inte riktigt den 18årsdag som hon hade hoppats på.
Hur som helst så har hon nu skrivit en liten bok om sin sjukdomsperiod. Detta gjorde hon som projektarbete på skolan. Jag har nu läst denna bok och tårarna och alla minnen kommer tillbaks, jag minns så väl när hon ringde och berättade vad som hänt. Dagen efter hade vi tänkt mötas upp i vilhelmina för att gå ut på hotellet och ha trevligt. Men nu fick jag gå ut själv, det var inte med ett leende på läpparna jag gick ut. Mina tanka fanns hela tiden hos min vän. Jaa, denna bok frammkallade många minnen för mig.
Men det som var det som var jobbigast med att läsa denna bok var att man fick se allt från hennes perspektiv, hur hon upplevde allt. Jag tycker att det är fruktansvärt starkt gjort att skriva en bok om det, förmodligen ett sätt för henne att bearbeta det hela.
Idag så mår hon bra, hon förlorade ett öga men hon är precis som vanligt ändå, lika mycket värd som alla andra. Om inte mer, hon är unik, hon överlevde en fruktansvärd sjukdom.
Personligen tycker jag att detta är tragiskt, varför finns dessa hemska sjukdommar!?
För ca 1år och 2månader sedan så fick min kompis ett tråkigt besked, hon hade fått en tumör i ögat och det har vart fruktansvärt jobbigt för henne, hennes familj, ja alla hennes nära. Detta tråkiga besked fick hon dagen innan hon fyllde 18, det blev en stel födelsedag med många tårar, inte riktigt den 18årsdag som hon hade hoppats på.
Hur som helst så har hon nu skrivit en liten bok om sin sjukdomsperiod. Detta gjorde hon som projektarbete på skolan. Jag har nu läst denna bok och tårarna och alla minnen kommer tillbaks, jag minns så väl när hon ringde och berättade vad som hänt. Dagen efter hade vi tänkt mötas upp i vilhelmina för att gå ut på hotellet och ha trevligt. Men nu fick jag gå ut själv, det var inte med ett leende på läpparna jag gick ut. Mina tanka fanns hela tiden hos min vän. Jaa, denna bok frammkallade många minnen för mig.
Men det som var det som var jobbigast med att läsa denna bok var att man fick se allt från hennes perspektiv, hur hon upplevde allt. Jag tycker att det är fruktansvärt starkt gjort att skriva en bok om det, förmodligen ett sätt för henne att bearbeta det hela.
Idag så mår hon bra, hon förlorade ett öga men hon är precis som vanligt ändå, lika mycket värd som alla andra. Om inte mer, hon är unik, hon överlevde en fruktansvärd sjukdom.
Personligen tycker jag att detta är tragiskt, varför finns dessa hemska sjukdommar!?
Kommentarer
Postat av: Lina
Jag ryser när jag läser det du skrivit! Undra då hur det skulle vara att läsa boken. Huvva...
Postat av: Rebecca
Det var starkt gjort av henne! Kan tänka mig att det är jobbigt/fint/rörande att läsa en sån bok... uscha. Visste inte att det var hennes projektarbete, men som sagt starkt gjort!
Trackback
