Förtvivlan...

Är så förtvivlad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, hur ska jag någonsin kunna se människan i ögonen igen!? Varför sitta och säga en sak och sedan göra en annan sak? Varför ska vissa behöva plåga sig själva för att de inte vågar säga emot? Nej, nu får det vara nog....

Den trevliga Emma som tidigare försökt trots sina misstankar (som nu bekräftats) tänker inte fortsätta att försöka. Kosta vad det kosta vill, men jag orkar inte se eländet....


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0