Peersson

Tror aldrig att jag gråtit så mycket som jag gjort sedan vi flyttade tillbaks till storuman, tiden med vännerna i stan har varit en av de bästa tiderna i mitt liv. Spelar ingen roll hur ofta jag får prata med dem i telefonen, dom är fortfarande för långt borta.

Som vanligt är det jobbigast att vakna upp i fjällen eftersom att jag alltid vaknar tidigt där brukar oftast bara vara jag och S vakna. Nu när jag drar upp rullgardinen och tittar ut ser jag inte den husvagn jag vill se, det är inga barn som sitter i fönstret och vinkar. Det finns inga små underbara troll som man kan kramas med när man mår dåligt.

De spontana kvällarna med vännerna saknar jag något fruktansvärt..